|
H ela tiden sedan jag hade lemnat Estland hade jag mycket funderat på att för all
framtid lemna mitt fäderneland och slå mig ner i något annat land. Förhållandena i Estland(*) började blifva ganska
obehagliga genom förryskningsarbetet. Ryska regeringen tog ifrån oss det ena privilegiet efter det andra,
undertryckte den lutherska kyrkan och tyska språket samt hetsade esterna mot sina herrar. Nu senast skulle ryska språket införas
i alla skolor och t o m domstolarna, som hittils voro tyska skulle besättas med infödda ryssar som inte
kände till landets seder och bruk. Många voro de som redan hade lemnat landet och slagit sig ned i
Tyskland. Men jag kan inte säga att jag trifdes så bra i Tyskland att jag skulle ha lust att stanna där för alltid, därtill
voro förhålladena alltför trånga för mig. Hur kom jag då att tänka på Sverige? Som liten pojke åhörde jag min far samtala
med en af våra grannar, en Herr von Diehoff. Det talades, som så ofta vid den tiden om Rysslands sträfvanden att undertrycka
allt tyskt i Östersjöprovinserna. Det talades även om möjligheten för estländerna att flytta till Tyskland. Men då sade
min far att många af de som slagit sig ned i Tyskland inte hade trifts där. Då sade Herr Diehoff: "Skall man expatriera, så tror
jag att man gör klokast uti att flytta till Sverige, där äro förhållandena mer lika våra."
... ...
Först året 1914 har jag lärt mig till fullo inse hur jag endast kan tacka Gud dagligen för att han lät mig fatta detta beslut
och jag är övertygad om att mina barn och barnbarn komma äfven att göra detta. Nu äro vi bofasta i ett fritt land och inte utsatta
för ryssarnas förföljelser.
(*) År 1856 infördes den så kallade Bondelagen. Lagen begränsade godsägarnas
befogenheter, gav bönderna lindring och möjligheter att ta egna initiativ.
Bondesjöfarten kom igång, man fraktade bla potatis för att sälja i Finland och Sverige.
| 
